Minns ni den där perfekta kvällen i somras när Dylan fyllde Globen och våra hjärtan med en underbar konsert? Och några av oss tänkte: det här är kanske sista gången man ser honom, ändå.
Det var inte bara Globen som Bob Dylan fyllde: förmodligen var det fullt på hotellen i huvudstaden där kungen av allt förgyllde vårt land med sin närvaro. För många låter det som i det nördigaste laget men ingen av oss är ensam med åsikten om att Dylan är det största musikundret under hela 1900- och 2000-talet.
Kritikerrosad men också kritiserad
Årets turné gick av stapeln och sades ha helt ändrat karaktär på hans sätt att uppträda: det var inte längre det där prestigelösa omkringresandet med hippiekaravanerna. Den här gången var det arena, perfekt ljud och en fullsatt konsertagenda. Men en sak behöll han, nämligen sin egen stil. Knappt hade konserten börjat och folk hade inte ens kommit på plats förrän han drog igång konserten. Inte ens hade ljusteknikerna hunnit släcka belysningen innan han satte igång!
Någon som fångar konserten bra (för den har faktiskt också genomgått en del kritik), är en krönikör i SvD som skriver följande:
“Dylan själv står bakom sin flygel och hamrar fram låtar, oftast lite som han känner för, medan hans enormt skickliga fyrmannaband jammar runt honom och för spelningen framåt. Ljudet är perfekt och precist, varenda instrument noga separerat och harmoniserat.”
Chockartat bra och vitalt, får Dylan som betyg av denna vakna skribent. För säga vad man vill om hans lite diviga attityd. Det är ju ändå Dylan vi pratar om.