Slayer spelade på Gröna Lund i augusti. Jag vet inte hur många som var där, för jag var inte bland dem. Det är möjligt att de fyllde hela Grönan, men jag tror faktiskt inte det. Så jag gissar att det var kanske 10 000 på plats den kvällen. Eftersom det var Slayer så antar jag att det var bra, de är alltid bra (även om Paul Bostaph har ersatt Dave Lombardo, och vi vet ju alla vad som hände med Hanneman).
So far so good, men nu kommer vi till grejen. Några dagar efter att Slayer hade spelat på Gröna Lund var det dags för ett annat amerikanskt band att ställa sig på nöjesparkens scen: Tenacious D. Och Stockholm gick bananas. ”Tre timmar” (http://www.dn.se/kultur-noje/musik/kultband-tvingade-grona-lund-att-stanga-porten/) innan spelningen skulle börja stängde nöjesparkens personal entrén, för då var det fullt. Gröna Lunds max är 17 000 personer, och en del av de som inte kom inte försökte simma runt stängslet.
Tenacious D spelade i och för sig på en helgdag, medan Slayer spelade på en vardag, så det kan ju ha varit en anledning till att folk kom dit så långt i förväg. Men den främsta anledningen är antagligen att folk är dumma i huvudet.
För ärligt talat, vad är Tenacious D? Ett fucking skämtband bestående av en skådespelare och hans kompis. Om inte Jack Black vore känd på annat håll skulle ingen bry sig. Slayer däremot, är ju ett av de stora fyra banden just för att de gör, och alltid gjort, just den musik som de gör. Man kan till och med synka sina juleljus till Slayer, det funkar alldeles utmärkt.
Och om man av någon anledning vill lyssna på musik med humor, då finns faktiskt the Kristet Utseende. De är ju faktiskt roliga på riktigt.